Irmelin - den starka

Alla inlägg den 5 februari 2013

Av irmelin - 5 februari 2013 20:14

Kom ut till stallet ganska tidigt idag och hann jobba Pila en halvtimma innan skymningen föll. Jag var så gott som ensam i stallet och ensam nere på ridbanan, förutom stallägarna som skottade snö med fyrhjulingen. Riktigt skönt att få bara vara i det tysta ett tag, ensam med hästen. När jag kom till grinden kom Pila skrittandes med raska kliv och bara väntade på att jag skulle ta med henne.


Den där lilla hästen hon lär sig baske mig ursnabbt! Från att ha svårt att slappna av i stillastående under förra passet var det nu bara att plocka lätt i kapsonen och få både sökning och böjning med en gång. Hon var helt lugn och utstrålade harmoni och trygghet med vad jag gjorde med henne. Härlig känsla. Började på volt, ändra böjning, sökning - kunde få huvudet ända ner vid marken den här gången, flyttade in och ut. Bytte varv och märkte glatt att Pila självmant bytte böjning utan att jag visade henne med spöet.


Gick vidare in på en liten fyrkant där hon fick flytta undan bogen i varje hörn, bytte varv och gjorde lika innan vi använde hörnen till att flytta bakdel istället.


Använde ena långsidan och gjorde tre mindre volter, de steg vi återgick på fyrkantspåret använde vi till att träna på öppnan och ta vara på voltens formgivning. Öppnan fungerar redan väldigt fint, jag kan korrigera henne både med böjning, sökning och tvärning även om jag helst vill att hon självmant ska hamna rätt bara utifrån att ha kommit ut från volten. Gjorde samma övning men började testa på slutan. Vänster sluta gick att närma sig flertalet gånger med en halv till en hovs tvärning. Höger sluta där vänster bakben ska kliva in och bära vikt var betydligt svårare. Hon ville hellre skjuta ut innerbog och bli rak. Fokus blev därför främst att behålla böjningen och ge impuls med spöet vid halsen och berämma vid rätt tanke. Överlag tyckte Pila att det var konstigt att jag flyttat upp spöet till halsen istället för vid bog och skänkelläge. Hon reagerar som vid tidigare pass när hon funderat genom att helt enkelt stanna och fundera. Istället för att pressa på går jag tillbaka till steg ett och uppmuntrar minsta lilla. Hon är ingen häst som man pressar för då bjuder hon bara på motstånd både fysiskt och psykiskt.


Gjorde alla övningar med korta upprepningar istället för att trötta ut henne och tog upp henne på longen. Hon hade ett betydligt större lugn den här gången även om hon kliver på lite mer än när jag går framför henne, så klart. Hon fixade sökning och böjning direkt i vänster varv och behövde lite mer formgivning i höger innan hon slappnade av där också. Grejade några halter, ett par kvar ute på spåret och någon där hon ville vända in sin framdel vilket var ganska lätt korrigerat. Kunde även be henne sänka huvudet något i halten i vänster varv, svårare i höger.


Tog henne närmare, hittade en bra sökning-böjning och bad henne sen med rösten att ta upp traven. Mitt enda krav var att hon skulle ta den ur någorlunda låg position och att hon skulle förstå att det var trav som ombads. Krävdes en del smackningar men sen tog hon några travsteg. Struntade fullkomligt i att hon snabbt blev lite spänd och drog utåt, saktade bara av, gjorde halt och bad om ny sökning och böjning. Allt får ta sin tid.


Avslutade med något varv på volten med mig framför henne och hitta en riktigt låg sökning för att stretcha ut och coola ner totalt. Riktigt nöjd häst! Och jag med för den delen :)


Måste nämna en rätt kul grej, tre gånger när vi pausade och berömde hummade Pila fram små mullrande gnäggningar åt mig. Skulle tippa på att hon förväntade sig godis, men hon gjorde aldrig några närmanden mot fickorna. Hon såg i varje fall riktigt nöjd ut med sig själv och hennes beteende var av vilken orsak den än må vara uppskattat av mig!


På stallgången stod den efteråt en gäspande raring!


I morgon blir det en stund från marken och en stund uppsuttet med samma tema som idag. Funderar på att kånka med min espaniola och testa den på henne, mina höfter mår lite kasst av barbackaridningen....


       

ANNONS
Av irmelin - 5 februari 2013 14:10

Fastnade med boken Tomtar och Troll på jobbet förut idag och råkade på den lilla historien En riddare red fram. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag föll för, kanske är det det vackra språket eller handlingen om hur en människa förvandlas till det bättre av andras goda handlingar och ord. John Bauers vackra bilder gör inte sagan sämre....


Vitsipporna blommade i skogen. Björkarna höll på att slå ut, granarna sköt de bruna hylsorna av sina färskaskott. Luften var full av snabba vingslag och av sång, och vita skyar tågade fram under den blå himlen. Det var en skön morgon i maj.

          Mellan granarna gick en fattig vallflicka ensam med sina getter. Hon var trumpen och ful, hon hade ett grovt ansikte,stripigt hår och små glanslösa ögon, som inte kunde spegla det minsta av vårens härlighet. Hennes vadmalsdräkt var riven och smutsig, hennes händer sträva och hennes gång klumpig och tung. Hon tänkte på ingenting, om inte på det, att när solen stod högst på himlen, skulle hon få äta sitt middagsmål av getost och svartbröd, och när den gått ned, skulle hon få sova sin tunga sömn utan drömmar. På så vis hade hon alltid levat, och hon hade ingen aning om att man kunde leva annorlunda.
 
     Vinden sjöng i topparna högt över hennes huvud, vitsipporna slog ut i tusental, men hon hörde och såg ingenting. Hon var grå som stenen, tung som mullen och sovande som fröet, som fallit till marken bland andra frön.
 
          Då klingade det plötsligt genom skogen, som om hästhovar slagit mot sten. Det rasslade som av vapen, och någon sjöng långt borta. Det ljöd ibland som en glad visa, ibland som en psalm i kyrkan. Så sällsynt var det, att det kom människor genom skogen, att getpigan inte kunde låta bli att lyssna. Hon stirrade med sina små slöa ögon oavvänt mot det håll, varifrån sången kom, och hon var inte riktigt säker på, om hon skulle våga stanna eller om hon skulle gömma sig i snåren, som djuren gömmer sig, när något ovanligt är på färde. Men nyfikenheten var större än skräcken, och så stannade hon.
 
     Nu blänkte det mellan stammarna som av finskurad metall. Sången hade tystnat, och fram ur det gröna skogsdunklet kom en ung man till häst. Den fattiga tösen såg, att han hade hjälm och rustning av silver och att överst på hjälmen vajade en vit och blå fjäderbuske. Ansiktet var strålande och skönt: hon hade aldrig sett dess make. Full av blygsel gömde hon sitt eget fula, grova ansikte i sina händer, ty nu kände hon för första gången i sitt liv en stor skam, att hon var sådan hon var.
 
     - Nu måste jag dö, tänkte hon, och hennes hjärta bultade som en skrämd fågels. Denna underbara människa har kommit för att döda mig.
     Men den främmande talade till henne med mild och vänlig röst.
     - Jag är på väg till det Heliga landet, sade han. Jag har ridit vilse i skogen, vill du visa mig den rätta vägen och kanske också ge mig en dryck vatten.
 
     Flickan förmådde ingenting svara. Hon rev ett stycke näver, som hon formade till en skål och fyllde med vatten ur källan, som sprang fram ur berget strax intill. När riddaren hade druckit, tog hon tigande hästen vid tyglarna och ledde honom den långa vägen till skogsbrynet. Inte en enda gång vågade hon vända sig om för att se upp i det sköna ansiktet.
 
     Då skogen började glesna och bygden bredde ut sig framför dem med åkrar och gårdar, släppte hon tyglarna och ville vända utan ett ord. Men den främmande böjde sig och grep om hennes grova, orena hand.
     - Tack, sade han och såg på henne med strålande, allvarliga ögon. Sänd mig någon gång en vänlig tanke! Den ska hjälpa mig i striden där borta.
     Därmed gav han hästen sporrarna och var snart försvunnen. Men vallflickan gick tillbaka in i skogen med tunga, dröjande steg och sinnet fullt av en underlig oro, som hon aldrig tidigare förr känt. Hon visste inte själv, att hon äntligen vaknat ur sin långa sömn, att det fattiga fröet, som legat förspillt på marken, hade börjat att gro.
 
     Nästa morgon vaknade getpigan glad, och det hade aldrig förr hänt henne. Hon visste inte själv hur det kom sig, men hon hade ingen lust att somna om, som hon eljest alltid ville göra. Den höga gestalten med strålande ögon stod åter för henne sådan hon sett den dagen förut, och hon kände längtan efter kallt, porlande vatten och hela, ofläckade kläder.
          Därför gick hon till bäcken, där det flöt som stridast, och tvådde sig hel och hållen. Bäcken kom från bergen med nysmält snö och var kall som is, men flickan tyckte, att hon aldrig känt något ljuvligare. Hon tvättade också sina usla kläder, så gott sig göra lät, och lagade revor och hål, sedan de torkat i solskenet. När hon åter fått dem på, dristade hon sig fram till tjärnen, som låg mellan tallarna som en blank svart spegel, och böjde sig ner för att se sin egen bild. Eljes speglade hon sig sällan eller aldrig, ty hon hade så många gånger fått höra, hur led och stygg hon var men nu ville hon ändå se, ty hon kände sig som en annan människa. Tårarna rullade från de fula ögonen, svidande bittra och salta, nere i vattnet, bilden grumlades och syntes inte mer.
 
     Men när hon med tungt hjärta vände åter till sina getter, såg hon för första gången vitsipporna, som klädde skogsbackarna, och märkte hur granarna smyckat sig med saftiga, ljusgröna skott. Hon visste det inte, men första skymten av ett nytt liv lyste redan fram ur de förgråtna stackars ögonen, som sorgen börjat rena.
 
     Nu gick dagar och veckor. Fortsättning följer i morgon kväll snark...zzz!
Vitsipporna vissnade, och i deras ställe kom skogsstjärnor och ekorrbärsört. Granarnas skott mörknade, och topparna var fullhängda med glänsande röda kottar, men getpigan gick alltjämt genom i skogen med sina djur. För varje dag och varje vecka som gick, blev det ljusare i hennes håg och liksom högre och större. Ty hon kunde inte upphöra att tänka på riddaren i silverrustningen och minnas hans ansikte och hans ord.
 
     Så som han hade ingen sett på henne, och så hade ingen talat, och för varje dag och vecka växte hennes längtan att en dag bli sådan som han. Hon måste ibland skratta högt i sin ensamhet åt en så dåraktig längtan, ty efter allt vad hon, stackare, förstod, så hade den främmande sett ut som en av himmelens änglar. Men hon anade inte, ty hon speglade sig aldrig mer, att hon småningom höll på att växa ur sin gamla gestalt och bli lik den hon ständigt tänkte på. Allt det hos henne, som var av troll, hade redan försvunnit. Hon gick rak och lätt, hennes ögon såg och hennes öron hörde allt skogens liv, och hon var lycklig som ett ungt, friskt träd, som växer mot solen.
 
     Så hände det en dag, då hon satt på en stubbe under en hög gammal gran, att hon åter lät riddarens avskedsord ljuda för sina öron.
     - Sänd mig någon gång en vänlig tanke, upprepade hon för sig själv. Den ska hjälpa mig i striden där borta.
     - Ack, fortsatte hon att tänka högt, nog har jag sänt dig många tankar, men ingen av dem har väl varit stark nog att nå fram.
    Tankarna skulle ha vingar som fåglar, då kunde det hända, att de nådde dit de skulle.
 
     Just som hon sagt detta, satt på hennes knä en liten grå sparvunge.
http://img.tradera.com/mega/732/143180732_1.jpg
 
Hon kunde inte alls förstå varifrån han kommit, ty inte fanns det gråsparvar i skogen, och hon hade heller inte märkt varken att han flugit eller fallit ner. Han satt där emellertid, grå och lite ruggig, på hennes grova vadmalskjol och såg på henne med klara, svarta ögon.
     Vallflickan log och lyfte honom på sitt pekfinger.
     - Är du kanske min tanke, du? sa hon. Nå, så fattig och grå som du är väl också den. Men kan du flyga, tanke, så flyg, flyg över berg och dal och hälsa min riddare hundra gånger.
Knappt hade hon sagt detta, förrän sparvungen höjde sig, slog ut sina korta små vingar, kvittrade till på sparvars enkla sätt och flaxade upp mellan topparna. Ju högre han kom, dess säkrare tycktes vingarna bära honom. Till sist försvann han, och flickan, som satt kvar på sin stubbe, visste inte rätt, vad hon skulle tro. 
 
     Men när sparven fått luft under vingarna, flög han lika snabbt som tankar brukar och upphann riddaren, som red genom en öde trakt, ensam och modfälld. Sparven kretsade kvittrande runt om ryttaren, och satte sig slutligen på hans utsträckta hand.

http://webshop.jkpglm.se/shop/18776/art76/h6504/7826504-origpic-612344.jpg


     - Vem är du? frågade riddaren i silverrustningen. Du är ingen vanlig sparv, det ser jag nog. Ty du för glädje och mod med dig, och nu känner jag mig inte ensam längre.
     - Jag kommer med hundra hälsningar från en, som du gjort gott emot, kvittrade sparven.
     Riddaren lyfte den grå fågeln till sina läppar och kysste honom.
     - Flyg då tillbaka med hundra hälsningar, sade han. Och sparven höjde sig kvittrande, men då var han inte längre sparv, utan alla hans fjädrar glänste, som om de hade varit av silver. Som silverfågel kom han igen till flickan, som sänt ut honom, och framförde sitt budskap.
     Tiden gick. Tidigt varje år kom vallflickan till skogen med sina getter, men ingen som sett henne, innan den främmande riddaren blivit hennes vän, skulle längre känt igen henne. Hennes ögon var klara och levande under det mjuka håret, och det fanns inte längre något grovt och jordbundet i hennes ansikte. Men själv visste hon ingenting om sin förändring. Hon visste bara, att hon för varje år blivit allt lyckligare och att hennes lyckligaste tid var den, då hon fick leva skogens liv ensam med sina tankar.
     Men en sommar kom, då hon inte längre var glad som förr. Hon såg, hur de starkare träden trängde ut och dödade de svagare och hur de kraftiga djuren dräpte och åt dem, som ej kunde försvara sig. Detta hade hon ju alltid sett, ända sen dess hon börjat tänka, men hon hade aldrig märkt det som nu, och hon sörjde över det.
 
     Så satt hon en dag nära källan, som vällde fram ur berget, frisk och sorlande, och som alltid hade hon sin riddare i tankarna.
     - Flyg, min tanke, sa hon halvt på skämt, halvt vemodigt. Flyg till det Heliga landet och bringa min vän tusen hälsningar. Om han vore här, skulle han visst kunna säga mig, varför allt måste vara så underligt i världen.
 
     I samma ögonblick satt på hennes knä en koltrast, utan att hon sett varifrån han kommit. Hon lyfte honom på sin hand och såg in i hans klara ögon, så höjde han sig med en drill och var borta. Och som han flög lika snabbt som tankar brukar, var han inom ett ögonblick i det Heliga landet hos den han sänts ut för att uppsöka.
 
     Riddaren i silverrustningen stod vid stranden av Genesarets sjö, då den svarta fågeln sjungande slog sig ner på hans utsträckta hand.
     - Vem är du, fågel från mitt land, frågade han, och vad för budskap har du med dig?
    - Jag kommer med tusen vemodiga hälsningar, sjöng trasten, från en som du gjort gott emot och som sörjer över att världen är ond och mörk.
 
Riddaren böjde sitt huvud och kysste fågeln.
     - Flyg då tillbaka med tusen hälsningar, sade han. Säg den som sände dig, att godheten alltid är starkare än ondskan och ljuset starkare än mörkret. Därför skall hon inte mer sörja.
     Och koltrasten höjde sig med en skön drill och flög tillbaka, men inte längre som koltrast, ty under riddarens kyss hade alla hans fjädrar blivit purpurröda. Sådan kom han åter till flickan, som ännu satt kvar vid källan, och framförde sitt budskap.
 
     Allt eftersom åren gick, blev det bekant vida omkring, att inne i den djupaste skogen bodde en skön och god kvinna, som var vän med alla växter och djur, och som spred solsken omkring sig, vart hon gick. Gamla och unga började söka henne för att få goda råd i sina svårigheter och tröst i sina bekymmer, och de vände aldrig otröstade tillbaka.
     - Vem är hon? Sade de sinsemellan. Är hon en kungadotter, som lagt av sig kronan, eller är hon en god fé? Vare hon välsignad, vem hon än är!
 
     Men det hände en gång, att en gammal man, som känt henne i hennes fattiga barndom, sökte hennes hjälp och förstod, vem hon var.
     - Flicka, sade han och tog hennes mjuka, starka hand mellan sina skrumpna, vad är det som har hänt med dig? Hur har du blivit sådan, du, som var så led, att alla måste tro att du var av trollsläkt?
     - Är jag så olik mig? Sade hon och log.
     - Du är som en drottning, sade gubben. Vet du det inte själv?
     - Jag vet bara, att jag är en mycket lycklig människa, svarade den unga kvinnan. Hur jag ser ut, har jag på åratal inte tänkt på.
     - Då skulle du se det, menade gubben och ledde henne till tjärnen, som låg svart och blank som alltid. Och i dess spegel såg de bägge bilden av ett ansikte, vilket var skönt och strålande som det hon ständigt bar i sina tankar.
     - Du frågar mig hur detta har hänt, sade den forna getpigan. Jag vet ingenting annat än att en riddare red fram genom skogen en gång. Han såg på mig, eländiga, så som man ser på en vän. Och talade till mig, som en vän talar. Sedan dess har jag aldrig upphört att tänka på honom. Kanske är det därför jag blivit lik honom.
     - Måhända, menade gubben och begav sig tankfullt bort.
     Men den unga kvinnan gick upp på skogens högsta berg, och där satt hon hela natten under stjärnorna. När dagen började gry, knäppte hon sina händer.
-         Nu vill jag sända min bästa tanke till honom där borta, sade hon.
     Och i samma stund såg hon en stor, vit svan med milda ögon och skinande vingar. Knappt vågade hon tro, att hennes tanke kunnat få en sådan gestalt, och ändå förstod hon, att det var så.
     - Flyg, sade hon, flyg över vida vatten till det Heliga landet med oräkneliga hälsningar till honom, som drog mig ur dyn mot ljuset.
     Och svanen steg sjungande upp genom luften och var borta.
 
     Men i det Heliga landet hade det stått en hård strid, och riddaren i silverrustning låg blödande på fältet. Solen brände hett, och såren och törsten pinade honom, han visste inte till sig, utan talade i yrsel. Då skuggades plötsligt hans ansikte av ett par stora vingar: en vit svan stod stilla ovanför hans huvud och sjöng den skönaste sång han någonsin hört.
     - Vem är du, svan, som tröstar mig i min dödsklagan? frågade han.
     - Jag kommer med oräkneliga hälsningar från en, som du gjort gott emot, svarade fågeln och böjde sitt huvud ner mot den döende.
     Riddaren kysste det vita huvudet.
     - Flyg då tillbaka med outsägligt tack, sade han, och säg den som sände dig, att vi en gång ska återses.
 
     Svanen svävade ännu en stund sjungande över riddaren, men då denne var död, steg han åter. Hans dräkt var vit som förut, men på hjässan lyste en blodröd fläck, liknande en ros.
   Sedan återvände han till den unga kvinnan på berget och framförde sitt budskap.
 
ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
<<< Februari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken

Följ bloggen

Följ Irmelin - den starka med Blogkeen
Följ Irmelin - den starka med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se