Den här grytan förtjänar sitt eget alldeles egna inlägg! Av min mors hand filéead älgbiff, strimlad och brynt och sedan puttrad i kära vännen Anettes eget hopkok av ingredienser. Här kommer receptet som görs efter smaklökarnas behag.

Älgbiff (eller något annat gott viltkött), bryns, saltas och peppras. Läggs i storpannan och täcks med vatten. I med ett par matskedar kalvfond/viltfond, ett par teskedar sambal oelek efter tycke och smak, lite timjan, tomatpuré, en hönsbuljong/köttbuljong, något lagerblad, några pepparkorn, en rejäl slatt rödvin och slutligen en peppring av grillkrydda.

Låt puttra på spisen några timmar eller varför inte en hel dag. Servera gärna med goda tillbehör som ris, sallad och bröd.

Idag kom en equiatriker alltså ut till Goliath och hans blivande flickvän Lillan. Jag åkte på magsjuka, precis som resten av familjen, igår eftermiddag-kväll men tack vare små effektiva piller och rejält med vatten tvingade jag mig ändå ut till stallet. Definitivt en pärs - men det var det värt.

Janeth, som equiatrikern hette, frågade mig om det var något speciellt problem som jag upplevt med Goliaths kropp och jag berättade om hans vänstra bak. Talade om att han varit sned i bäckenet förra våren när en kiropraktor behandlade honom och att han alltid haft svårt att bära vikt och placera benet.

Så började hon gå igenom G från topp till tå och han fick snabbt beröm för att han var fint välmusklad och när honom kom till rumpan blev det ännu mer beröm för hans runda stjärt   Han hade fina torra kotor, bäckenet var rakt och det var inte några större fel på honom egentligen.

Det hon däremot hittade kring vänsterbak var kristaller i bakknäet och enligt hennes bedömning kom alltså hans problem härifrån. Han hade även en hårdare kant på muskeln Longissimus Dorsi uppe -framför virveln på vänster sida. Hon kände även en liten ömhet i höger biceps framme vid bringan, alltså inget vid bogen som jag själv trott. De två sistnämnda områdena kom av bakknäet och skulle bli bättre ju bättre bakknäet blev.

Goliath blev behandlad med laser för allra första gången, på Longissimus Dorsi och vid bakknäet. Han frustade lite betänksamt men upptäckte snart att behandlingen var riktigt skön. Han skötte sig väldigt bra hela tiden och hade mjuka, lugna ögon. Emellanåt skulle han kolla vad Janeth gjorde och ville även gärna massera tillbaka ibland  

På slutet kikade J i Gs ögon och det enda hon hittade att anmärka på var att han någon gång varit angripen av mask. Troligtvis sen en längre tid tillbaka eftersom jag har hållt koll på nivåerna sen jag haft honom och förra våren låg han till exempel precis på gränsen att man egentligen inte behövt behandla och året därinnan hade han inget alls.

Janeths rekommendation var egentligen främst att fortsätta på det vis jag gjort med hans träning eftersom han var i så fint skick. När det gällde bakknäet skulle jag massera in Arnica-liniment och stretcha bakåt. Då jag även märkt att han ibland reagerar på baksida lår kunde jag stretcha framåt och få G att sätta ner hoven så långt fram som möjligt. När det gällde ridningen kunde jag rida åttvolter för att få honom att sätta under sig med det "sjuka benet" och därigenom få korta belastningar. Detsamma gäller ju för när  jag rider skolorna på honom, att jag bara belastar några steg i taget - vilket jag redan konstaterat på egen hand.

Jag är verkligen nöjd med behandlingen då jag fick en bra förklaring på vart hans problem faktiskt sitter och att jag är på rätt väg med den träning jag gör. Janeth var trevlig, seriös och kunnig, lugn och bra med hästarna och tog dessutom mindre betalt då hon inte gjort några större behandlingar. Det ger vi tummen upp för!    

Eftersom jag visade ett klipp på Karen Rohlf i förra inlägget kan vi fortsätta med att tipsa om Ewa Angantyrs blogg om Naturlig Dressyr. Ewa tränar för Karen och håller alltså på med samma form av ridkonst/hästhantering (ja det innefattar liksom mer än bara ridning så jag vet inte vad jag ska kalla det).

Jag skulle absolut kunna tänka mig att träna för någon Naturlig Dressyr-tränare. Har ibland haft mina funderingar på och även skrivit om det här i bloggen om att det kanske är dit jag är på väg på min stig mot "upplysning" ;)

Ibland känns det som att det kvittar vad du kallar det för, bara man hanterar och rider sin häst utifrån hästens egna förutsättningar och på det sätt som allra bäst gynnar "den hållbara och mentalt stabila hästen". Men för att vi människor ska kunna utvecklas och nå framgång i det vi gör vill vi gärna ha ett färdigt "koncept" att följa steg för steg och eftersom de allra flesta av oss inte är mer än villiga amatörer får "mästarna" ge oss system som vi kan använda oss av.

För att återgå till Ewa så har hon skrivit ett bra inlägg idag som handlar om något som kallas för sweet spot. Det är bättre att ni läser själva än att jag ska försöka återge det hon har skrivit :)

Lånar en bra sammanfattning av en intressant uppsats från Lycklig häst!

• Hästen tuggar med 58-66 tuggrörelser per minut när den äter hö, och med 100-105 tuggrörelser per minut när den äter gräs. De växlar mellan att tugga på höger respektive vänster sida ungefär var femte minut. Om en häst har ont i ena sidan av munnen kan det leda till att hästen endast kommer att tugga på den andra sidan.

• Det har visats med röntgenbilder att tungan möter den hårda gommen när munnen är stängd. När ett tränsbett sätts in i munnen bildas då en nedbuktning i tungan pga det bristande utrymmet. Alltså måste tungan motstå den mekaniska kraften som överförs från tyglarna via bettet.

• Eftersom tungan är stor, och inget ledigt utrymme finns i munhålan, får den anpassa sig både storleksmässigt och utrymmesmässigt efter bettet. Risken är då stor att tungan kan klämmas mellan bett och ben.

• Tungan är den känsligaste strukturen i hästens mun och den struktur som lättast tar skada av ett skarpt bett eller hårda tygeltag. Tack vare den goda blodtillförseln läker både läppar och tunga snabbt.

• Ett tjockare bett kan skapa mer obehag än ett tunnare, eftersom det tunnare bettet upptar mindre plats i munhålan. Obehaget från det tjockare bettet förvärras ytterligare om en nosgrimma används för att hindra hästen från att gapa.

Hela uppsatsen hittar du här: http://stud.epsilon.slu.se/1664/1/lundberg_t_100809.pdf

Helt allvarligt så blir jag mer och mer övertygad om att sluta rida med bett överhuvudtaget när jag läser om bettets inverkan på hästens mun. Jag rider till uppskattningsvis 70% med ett bettlöst huvudlag på Goliath. Det är främst vid träning på ridbanan som ett bett åker fram för att kunna "finlira". Men sanningen att säga så vore ju ridningen en betydligt större konst om jag kunde kontrollera hästkroppen med mina andra hjälper och helt utan att använda bettet.

Det finns många olika varianter av bettlöst på marknaden och allt fler dyker upp. Jag har hört människor som säger att hästen inte trivs med trycket över nosryggen som bildas vid flera bettlösa varianter, men med tanke på att det finns så många andra alternativ bör man kunna hitta något som passar ens häst. Ett som är säkert är i varje fall att en häst aldrig frivilligt skulle välja att stoppa in ett bett i sin mun, oavsett hur snäll ryttarens hand är....

Det finns redan en rad goda föredömen ute i hästvärlden, de som kan samarbeta och kommunicera med sina hästar utan att ta till hjälpmedel efter hjälpmedel. Ridning är som bekant rejält svårt, men om man nu ska göra det kanske det vore en idé att göra det med bravur och med minsta möjliga obehag och motstånd hos den vi vill kommunicera med.

Efter en veckas vila blev det en ridtur ute på vägarna och till sällskap hade jag Ewa och hennes varmblod Lillan. Vi skulle bara ta det lugnt...inget "hysteriskt"....men med två piggelina pållar så bjöd det trots allt på lite action här och var under turen. Goliath trampade iväg i trav utan kommando ett par gånger men på det stora hela skötte han sig fint. På hemvägen fick han göra av med lite gas på travövergångar och flera av dem var väldigt trevliga må jag säga. Så härligt när man bara kan "lyfta fram" hästen med sätet och tänka trav för att rulla igång med fortsatt sökning!

Idag testade jag att sätta på kapsontygeln på hackamoret och rida med dubbla tyglar för att få en bättre böjande effekt. Fungerade faktiskt väldigt bra, även om det var ovant att sitta på två tyglar på en uteritt. Fick tipset från VivanOlivias blogg!

Vilan verkar ha gjort Goliath gott, han kändes väldigt fräsch i kroppen, inte lika sned heller. Det gör mig fundersam på om hur mycket jag själv bidrar till hans snedhet. Nu är det ju bekräftat genom vet.undersökning att han har en muskelär rörelsestörning på vänsterbak, men nog sjutton förvärrar jag saken genom att jag har svårt att få bak min vänstra höft. Två minus blir inte alltid plus.... På lördag kommer equiatrikern ut och går igenom honom, det ska bli väldigt intressant. Sen kanske det är dags för fröken själv att börja träna på flexibiliteten :)

Efter ridturen var Goliath lite slätare och blankare i pälsen efter motionen, han blir såå snygg! Längtar verkligen efter sommarpälsen nu för den är bra mycket snyggare än vårfällen som liksom aldrig blir helt dammfri och de lösa håren tar aldrig sluuut.

Ja just det, utlovade ju foton på hovarna. Kameran var faktiskt med men så hade jag så bråttom att jag glömde av det i alla fall...till helgen - kanske ;)

Drygt 7 månader gammal och alldeles underbar, det är Bus det! Han förgyller vår tillvaro med att bubbla på med allt fler spännande ljud och ord, charmar oss med sitt leende och sitt skratt, myser sittandes i knät, vet precis vad han vill och protesterar om han inte får det eller vår uppmärksamhet, somnar själv i sin säng och vaknar halvsju pigg som en lärka :)

Krypförberedelser...han kan även "skutta" fram med benen men ännu inget riktigt krypsteg.

Leker med ljuset, eller...Bus leker och hans mamma försöker skynda sig att fota utan att det blir suddigt :)

Tuppkamm!

Åla har han i alla fall lärt sig, hej å hå vad det går undan må ni tro!

(Har tydligen en nyare version av moviemaker på den här datorn, dags att lära sig alla nya finesser kanske!)
    

Igår kväll åkte jag ut till stallet och gjorde en ordentlig rykt med plastskrapan...det föll högar av vinterpäls! Lilla hästen svettas nog snart bara han går i hagen. Omsorgen uppskattades helt klart och det blev även tid för lite mys.

Som vanligt i början av veckan så var det dags att verka Gs hovsingar. Det går mycket lättare när jag gör det varje vecka och det händer otroligt mycket positiva saker i hovarnas utveckling när jag håller efter dem på det sättet. Framhovarna dödar av sula för att bli mer skålformade och traktstöden har fortsatt att vilja släppa gammalt material som legat utflutet över sulan längst ner på stöden. Nu kunde jag lätt ta bort det sista av stöden på alla fyra hovarna så snart ska nog de se riktigt fina ut. Trakterna har också blivit bättre nu när jag hållt efter dem och de hinner inte skjuta iväg i höjd på samma sätt och då kan vi dessutom hålla strålarna i bättre kondition då de hela tiden får jobba som de ska.

Närjag verkade vänsterbak tittade en gammal hovböld fram i vänstra traktvinkeln. Jag har anat att det legat något under ytan som en mörk skugga och den här gången kom den alltså fram. Den var liten och jag har inte märkt av den alls så den bör inte ha besvärat Goliath något nämnvärt. Nu såg det bara ut som torr, brun jord som kom ut inifrån hoven, kanske på en halvcentimeter bred yta. Tänk vad fint hästen läker sin egen kropp när man låter den sköta det själv!

Jag skulle givetvis ha tagit kort, men kameran var kvar hemma. Ska försöka komma ihåg att ta med den ut ikväll så får ni se vad jag pratar om :)

Pållen har ju fått en vila en vecka här pga tidsbrist och kasst underlag (blankis) så i eftermiddag ska vi ta en skrittur där isen släppt eller där snön ligger kvar. Jag längtar verkligen efter att få sitta upp nu!

Det blev inte lika hektiskt som jag först trott under gårdagens eskapader. Dock hade jag gärna stannat längre, mycket längre, hos Anette och pratat häst :) Vi hann i varje fall med att ta ut hennes nya fina Arda och jag gav dem en liten start på jobb från marken och uppsuttet. Det märktes redan nu att de passar bra ihop och hästen har all potential i världen samt ett makalöst coolt och vänligt sinne.

(Sorry för den kapade foten, men jag ville ha ett kort där A:s ansikte inte syns) 

Sen bar det av vidare ut till Västansjö för verkning av tre ponnyer, två på ena stället och en på det andra. Ponnysarna skötte sig väldigt fint - som vanligt, även om en av dem tyckte att jag skulle skynda på mot slutet så att han fick komma ut till de andra i hagen.

Lillprins Bus fick kärlek och omsorg av hans farmor och farfar mest hela dagen, eftersom även hans pappa var ute på strapatser och fotbollsmatch. Bus hade skött sig väldigt bra och bara blivit rädd för två högröstade män vid två tillfällen :) Det känns väldigt skönt att kunna lämna bort honom och veta att han klarar sig bra utan oss, det måste ju tyvärr bli så ibland,