Bara ett par kilometer från mitt stall finns en kulturskatt och idag åkte jag häst och betraktade dessa ledsamma sevärdheter.

I den lilla klungan av hus som kallas för Blötberget finns det dokumenterat att man haft gruvdrift här sen 1600-talet. Var man än rider kring området finns djupa instängslade gruvhål, gamla halvt raserade byggnader, minnen efter en levande järnväg och stenkolosser som en gång i tiden kanske varit grunden till en byggnad. Området omges av skog, mörk och snårig som lockar till mer än en mardröm en mörk natt. Här och var möter man också ån, fri och vild eller grävd och riktad som flyter fram eller brusar bryskt.

Blötberget ger mig alltid obehagskänslor och denna mörknande mulna novemberdag med lätt fallande regn var inget undantag. Jag tror alltid att jag ska rida vilse på de små förlupna vägarna men tack vare en minneskarta i huvudet klarade vi oss undan idag, jag och min säkra fåle.

Vi började på kända vägar men vek snart av och hamnade utmed gallerstaket kantade med varningsskyltar. Här och var reste sig stora, skrämmande förfallna byggnader med krossade fönster, gapande hål i träväggarna och sneda luckor. Ut i tryggheten på den moderna cykelbanan där gammal tågräls vid kanten vittnade om tider som gått och glömts. Förbi vad som en gång var stationshus och som fortfarande stoltserar med sina perronger. Vackert men ack så sorgset. Jag kunde nästintill se arbetsklädda gruvarbetare, springande barn och oroliga mödrar invänta tågets ankomst.

Nu är det över. Ett stycke historia. Det finns de som minns, de som hoppas. Att någon dag lever bygden än en gång upp. Men ännu vilar andarna och nöjer sig med att skrämma oss som andäktigt betraktar och som vågar sig på att passera där minnena dröjer sig kvar.

http://www.pbase.com/jakobe/blotberget