Idag är det Fars dag och jag har firat med att äta god middag hos sambon och givetvis ringa och gratta min egen far!

I föräldrahemmet var det mamma som svarade men straxt kom även fadern in på linjen. När jag framförde mitt ärende sa mamma glatt: "Ja vi får tacka så mycket för gratulationen på telefonsvararen och för den fina sången!" Det uppstod en kort tystnad.

"Ja så trevlig," sa jag till slut, "men jag har inte ringt."

"Jo men du ringde ju och sjöng in Härlig är jorden, det hörde vi ju här när vi kom hem."

"Nej, jag har INTE ringt."

"Joo men..du sa ju: hej det är ___ och grattade." Mamma fortsatte att envisas även om jag verkligen gjorde mitt bästa i att försäkra dem att det inte var jag som ringt.

Då tyckte pappa att det var dags att lägga sig i. "Jag hörde inte att hon sa ____(mitt namn) men det lät som hon, tror jag."

Efter några vändor till började mina kära föräldrar inse att det nog faktiskt inte var jag som hade ringt, utan någon av mina två systrar. Vem av dem det var det kunde de ändå inte enas om så nu väntar vi spänt på ett erkännande :)