Snart är jag äntligen på väg! Ner till Västergötland styr jag och bästa Anette färden för att se och lära mer om den Akademiska Ridkonsten av mäster Bent Branderup. Kursen hålls hemma hos inte mindre än riddare Christofer Dahlgren och hans lika duktiga sambo Rebecca Östh. Som vi sett fram emot denna resa!!

Vi ska bo hemma hos mina föräldrar och på nervägen hinner vi slinka in på både Till Häst, IKEA och Elgiganten. Den sistnämnda har jag redan besökt idag när jag skulle införskaffa ett minneskort till digitalkameran för att filma de vackra hästarna som skall beskådas i helgen. Men såklart, minneskortet fungerar inte när jag satte det i kameran. Så nu blir det byteshandel på affären i Örebro där jag minsann kommer att uppgradera mig till en riktig filmkamera och inte ett litet fånigt, icke-fungerande, minneskort. Sådäså!

Idag slog "den stora tröttheten" till. MIn sambo har lidit av den de två senaste veckorna men han har tydligen piggat på sig för nu är det sportlovstime för sådana som han.

För sådana som mig blir det till att fortsätta arbeta. Idag fick vi möbler till den nya förskoleavdelningen som jag är med om att öppna. Det känns. Både rygg och axlar värker. Förutom foten som värkte redan innan.

Jag skulle nog kunna fortsätta att klaga en lång stund. Men imorrn är det dags för akademisk ridkonst, en clinic med Christofer Dahlgren som jag och mina stallkompisar ska åka iväg på. Och det är MYCKET roligare än att klaga över krämpor än här och där. Så nu får det vara nok!

Här om dagen såg jag och sambon på en film. Sambon hade fått den stora äran att själv välja film och inte så förvånande valde han Manegement med Jennifer Aniston. Man behöver inte fundera två gånger över filmvalet med tanke på en av skådespelarna...!

Nu är det såhär att jag har hört att vissa par har på skoj och på blodigt allvar gett varandra ett frikort. Frikortet innebär att man är i sin fulla rätt att hångla upp en person som inte är ens äkta hälft/sambo el liknande. Personen är oftast en kändis och får ena hälften till det med kändisen har den andra hälften inte rätt att bli svartsjuk eller göra slut osv.

Sambons frikort skulle utan tvekan vara Aniston. Vet inte riktigt vad han ser hos henne. Hon har en ganska ful, opererad näsa. Hon har klippt en vidrig page istället för det faktiskt rätt snygga långa hår hon en gång hade i Vänner... Ja, det var väl det.

Jag har gått och funderat på vem jag skulle vilja utse som mitt Frikort. Det är ju rätt lurigt eftersom det finns bra många snygga karlar att vila ögonen på. Se men inte röra, heter det ju. Idag surfade jag dock runt på tuben och fick se att bandet 30 seconds to Mars har släppt en ny skiva. Jag gillar verkligen det bandet. Framför allt gillar jag deras sångare Jared Leto. Han stal mitt hjärta i ungdomsserien Mitt så kallade liv, där han spelar mot Claire Danes (som också har en ful näsa). När jag fick höra att han dessutom sjöng var jag rätt fast. Så nu har jag bestämt mig, Jared Leto är mitt frikort. Han är - som det verkar- även singel för tillfället så varför inte liksom?! Om ni kikar på deras senaste video förstår ni vad jag menar... Synd bara att karln även kan se ut som en luffare och klä sig i mycket märkliga outfits mellan sina dösnygga ögonblick.

http://www.youtube.com/watch?v=GjJmYnTxT3w

Jaha, så vem är ditt frikort??

För första gången i mitt liv är jag sjuk på riktigt. I alla fall om man räknar att det är första gången jag får en medicin utskriven från vårdcentralen. Den här gången handlade det alltså inte om en vanlig förkylning utan om ett elakt förkylningsvirus som har gett mig luftrörskatarr. Katarren har inte behandlat mig väl. Jag har hostat i cirka tre veckor och det blir bara värre, hostar tills jag inte får luft, hostar halva nätterna till min sambos förtret, hostade en natt tills jag kräktes X 2. Men nu har jag ju fått medicin. En inhalator. Det retliga är att jag bara tänker på rullator varje gång jag ser den där lilla manicken och känner mig därför som en pensionär. Med tanke på hur matt och darrig jag har blivit så är det väl närapå sant.

Egentligen borde jag ha varit hemma från jobbet några dagar och vilat min hosta. Men nu har jag råkat fått ett nytt jobb och då är det bäst att vara på plats. Idag träffade jag en av mina två blivande kollegor, det visade sig att vi hade träffats tidigare ute i mitt gamla stall. Hon var och är väldigt trevlig och lätt att umgås med, lägger man dessutom till att hon är hästfantast så kan det inte bli bättre!Det ryktas (haha) att även kollega nummer två är hästfrälst så jag antar att det inte kan bli bättre :)

Så nu har Fröken Impulsiv varit i farten igen! Hon ansökte lite snabbt och lätt om ett nytt arbete inne i staden. Hon gick onervöst på en mycket intressant och givande anställningsintervju. Hon fick jobbet.

Flera undrar vad Fröken Impulsiv tänkte på, hon som redan har ett bra jobb med en bra position. Men Fröken Impulsiv gillar utmaningar. Och att slippa köra bil i mörkaste natten. Hon är nöjd med beskedet. Samtidigt som hon är ledsen över att lämna sin gamla arbetsplats med härliga ungar och underbara kollegor och intressanta möten.

Men Fröken Impulsiv ska arbeta i fyrtio år till. Hm...eller i alla fall 37 år till. Detta är inte den sista arbetsplats hon kommer att arbeta på. Därför kastar hon sig handlöst ut i nya utmaningar för det är det enda sätt hon vet att tackla världen på.

_________________________________

Jag undrar var den där Fröken Impulsiv håller hus när man bäst behöver henne? Hon borde sannerligen dyka upp och dra ett ärevarv med dammsugaren!

De som känner mig vet att jag kan vara lite...nojig med mitt hår. När jag var yngre var det väldigt viktigt att alla hårstråna låg på rätt plats för att inte sabba den perfekta ytan. Nu när jag har blivit äldre har det där lagt sig en smula, kanske i och med att jag insett att man inte är särdeles perfekt och att jag inte tar mig själv på så stort allvar som jag gjorde förr i tiden.

Nu kan jag till exempel kliva upp på morgonen, ta en kur med spray och sen dra ihop en snabb hästsvans och vara nöjd för dagen. Förr gjorde jag detsamma men det tog ungefär tredubbelt så lång tid eftersom jag ideligen hittade hårstrån som låg på tvären och inte där de skulle. Det finns ett ord för såna som mig- freak.

Hur som helst, jag har verkligen bättrat mig och igår gjorde jag ett makalöst stort framsteg som jag bara måste få skryta om. Eftersom jag arbetar på en förskola så ingår det liksom att stå ut med att barnen leker frisör och ska pynta ut en. Jag har ärligt talat varit väldigt avvaktande i deras försökt och helst överlåtit frisörstolen åt någon annan i personalen. Men igår hade jag och två femåringar det så mysigt och jag upptäckte hur jag själv sänkte mina gränser för det där med att bli tilltufsad av två glatt kammande raringar. Plötsligt satt jag med en rosa fjärilar inburrad i håret medan en fyraårig pojke som också gärna ville hjälpa till kom med en liten sopborste som han noggrant borstade mitt hår med. Allt eftersom insåg jag att det här var ju inte så farligt trots allt, det var till och med rätt trevligt att bli ompysslad. Det var inte utan att både tre barn och en fröken därtill var lite besvikna när det var städdags.

Jag kanske ska tillägga att jag bara skulle dra på mig mössan och åka till stallet efter frisörsalongen och inte ge mig ut på stan bland folk :)

Av någon anledning har jag lagt mig vinn om att börja laga mer och bättre mat. Kanske för att både jag och sambon skulle vilja gå ner 5 kilo var.. Hur som helst så tycker jag faktiskt att jag har lyckats riktigt bra. Här om dagen blev det gryta med sjömansbiff, baconinlindade mozzarellaostar, i förrgårkväll nudelwok med kyckling och ikväll laxfilé med pesto och gratinerad ost. Allt är väldigt gott och förutom nudlarna har vi lyckats bra med att hålla ner på kolhydraterna och satsa på rätt fett istället.

Synd bara att det är så gott med kolhydratstinna smörgåsar, wienerbröd och kolsyredryck....suck.

Ja, en av dem i alla fall. Hemmasystern. Den andra systern heter Italiensystern, den kloke förstår varför. Hemmasystern och jag är väldigt lika. Inte utseendemässigt men humormässigt. Vi är dessutom sanna spelfreak som allra helst vill sitta tysta en hel dag fullt koncentrerade över ett parti Carcassone när vi ses två gånger om året.

Idag bestämdes det att min syster med familj samt min mor ska komma upp och hälsa på mig och sambon över påsk. Något jag verkligen ser fram emot! Systerns två barn ville hemskt gärna komma och påska för mina grannar, främst för att de inte känner dem och aldrig mer kommer att träffa dem igen. Osökt kom jag då att tänka på Halloween i höstas när små illbattingar gjorde påringningar på min och sambons dörr. Ännu barnlösa har jag och sambon tyvärr inte sån stor koll på det här med barns traditioner- trots att jag arbetar på förskolan. Av denna anledning hade vi heller inte införskaffat det traditionella skelettet i garderoben och heller inget segt och smaklöst godis som ungar verkar så förtjusta i. Jag har för mig att jag tyvärr fick göra tre barngrupper besvikna, jag blev till och med lite ledsen för deras skull då jag såg att flera av föräldrarna verkligen ansträngt sig för att spöka ut sina barn och tanten i 15b hade inte ens en gammal kola att offra. Men nu vet vi ju alla vad som händer när man inte har något "treat". It's tricktime!

Nu blev det faktiskt inte så allvarligt det där med buset, jag antar att föräldrarna hade spenderat hela veckopengen på kostymen för det enda som barnen lämnade efter sig på vår farstutrapp var...en enda ruta toapapper.

Alltså, det här med att vara kändiskåt, vad innebär det egenligen? Kan man vara olika kändiskåt på en skala från ett till tio? Eller är man bara rent generellt kändiskåt?

Såhär var det, idag när jag strosade in på Hemköp i min lilla stad för att leta efter mandelmjöl (som jag inte hittade och som en Hemköpstant inte ens hört om) råkade jag träffa på Ulrika från Ensam Mamma Söker. Hon var på väg ut genom entrédörrarna och jag skulle just kliva in. Trevlig som jag är så ler jag alltid när jag möter någon ansikte mot ansikte sådär, även om jag inte känner människan ifråga. Så det gjorde jag även denna gång. Men efter en-två millisekunder insåg jag att jag kände igen den här kvinnan...och att det minsann var inte mindre än en av våra lokala kändisar! Situationen var alltså den att jag log, hon log, sen insåg jag vem hon var, sen insåg hon att jag insåg att hon var den hon var, då såg hon lite mer besvärad eller ska man säga undanflyktig ut (för det är ett väldigt bra icke-ord att beskriva hennes min med), då fortsatte jag att le bara för att hon inte skulle känna sig obekväm. Sedan var allt över.

Inne i affären kom jag på mig själv med att tänka på vad fånig jag var som ändå var lite glad över att ha stött på en "kändis" (även om det finns bra många fler mer kända personer än just Ulrika). Och varför känner man sådär? Som att man plötsligt har kommit ett steg närmare den här personen genom att ha haft ögonkontakt med denna i säg två sekunder. Varför är kändisar lite intressantare än "vanliga" personer? Jag vet en hel mängd människor som är så intressanta att jag gladeligen skulle sitta och lyssna på dem en hel förmiddag, utan att de för den skull är kändisar. Det är nog faktiskt lite "inne" att vara känd i vårt samhälle. Och kanske inte enbart känd för sina sunda och mogna värderingar, utan för det raka motsatta.

Hur som helst, kvällens ämne handlade ju huruvida jag var kändiskåt eller inte. Och joo minsann, visst bländas jag till viss del av kändisars strålglans. Trots att de gör samma fotavtryck i leran som jag själv.

Här om dagen hade jag ett missat samtal på min mobil.

"Ja, hej! Det här var Lena Fagervik från Folkbokföringen. Jag skulle vilja att du kontaktar mig kring ärendet att byta adress för din dotter Ronja. Du kan ringa mig på telefonnummer...."

Där ser man vad lite man vet! Jag har tydligen en dotter någonstans i Sverige :)

...skulle kunna vara att jag ska uppdatera bloggen lite oftare. Nu vet vi ju alla att nyårslöften är till för att brytas så jag ska väl inte vara sämre!

Jag måste då säga att jag passar på att skriva här vid sämsta tillfälle också, alltid är det när jag har fem minuter kvar på min lunchrast eller när sambon är i använtande (var det där ett godkänt ord tro?) och den här gången är det det senare alternativet. Han kommer hem om cirkus en halvtimma och då ska jag ha klurat ut vad vi ska äta samt ha lagat det. Tyvärr är jag lite helgslö och vill bara sitta och dra mig framför dator/tv eller bok.

Sambon kände nog i alla fall detsamma när vi vaknade klockan halvtio och önskade att vi båda fått somna om igen. Men idag har vi ett projekt på gång som sambon förberett igår kväll medan jag lagade maten. Vi ska nämligen måla om i "mitt" rum. Det hela började med att vi tapetserade om i det rummet som är lika stort som "mitt" rum och där sambon har sina kläder. Efter denna renovering blev jag utless på den hemska gröna tapet som finns i rummet där jag alltså har mina kläder- därav "mitt" rum - "hans" rum. Igår när jag och sambon gick på Rusta och letade efter filmen Harry Potter och Fenixorden gick vi förbi färgavdelningen och jag kunde inte låta bli att kika lite. Sambon som är en ganska lättövertalad figur när det gäller förändringar i hemmet- man skulle även kunna kalla honom för förste ommöblerare i vårt gemensamma hem. Därför kom vi sen ut från Rusta med en burk färg vid namn Nougat! Lyckosamt nog hittade vi dessutom filmen som vi letat länge efter och som var den enda av Potter-filmerna som vi inte sett. För att ännu mer späda på lyckan hittade vi filmen Sweeny Todd som vi länge pratat om att se! Vi har faktiskt redan hunnit måla första omgången i rummet, sambon tyckte att det var bättre att kliva upp ändå och få saker och ting ur världen. Jag älskar redan färgen, fast den släpper igenom en del grön tapet här och där. Är övertygad om att det kommer att bli alldeles fantasiskt när det är klart. Och så lätt det var! Till och med jag skulle fixa att måla om ett rum själv. Om bara sambon skruvar bort kontakter, ventiler och tejpar och lägger ut skyddspapp först :)

Igår kväll läste jag ut en bra bok som jag fått i julklapp, Livstid av Liza Marklund. Det var en bra intrig och en naken skildring av ett inte alltför perfekt liv. Det som fastnade mest hos mig var dock två meningar i boken som jag inte kan citera men väl sammanfatta. Det handlade om att välja vart man vill att ens barn ska växa upp, vilken slags trygghet och grund i livet man vill ge dem. Jag kom att tänka på hur många gånger jag refererar till min egen uppväxt hemma på landet med djur och natur alldeles in på knuten och hur tacksam jag är över att ha växt upp så. Sambon däremot har växt upp i ett villaområde med husen nära varann och fullt med barn på gatan att leka med. Det finns två olika viktiga värden i våra olika uppväxtmiljöer och frågan är vad vi nu kommer se som viktigt när vi letar hus. Det har inte slagit mig lika starkt tidigare att det husval och den närmiljö vi väljer kommer inte endast ha betydelse för oss två några år framöver. Det kommer även spegla våra barns referensram för resten av deras liv. Om man kunde få både närheten till naturen, avskildhet på den egna tomten samt närhet till andra barn och vänner vore det en kompromiss och möjligtvis det bästa valet för oss. På onsdag är det dags för årets första husvisning...vi får se vad den leder till.

Nej nu får jag allt sätta fart om det ska bli någon mat! Ska bara gena förbi sambons reainköp- en stoor chokladkartong med utgångspris 150 kr :)

Nu är det dags igen, sitter i bilen på väg ner till västergötland där min familj har samlats för att fira en andra jul. Vi ska givetvis också hinna med nyårsfirandet så återigen får man spänna ut skärpet och ladda för flera dagars ätande. Det ska bli riktigt härligt! Ja, inte bara för matens skull. Jag gillar faktiskt sällskapet också. Något annat jag gillar är min ena julklapp som jag överraskande nog fick av sambon- en splitter ny mobil av dyrare och mer avancerad art än vad jag själv skulle kostat på mig. Som ett brev på posten bjuder mitt telenät på gratis surf fram till årets slut. Vilket lyckosamt sammanträffande! Så ni kan ana varför jag plötsligt har både tid och råd att skriva här.. Jag upptäckte dock att packningen inte blev komplett inför resan. Laddaren till supertelefonen ligger hemma, boken jag håller på att läsa ligger på bordet, ridkläderna hänger på kroken och schampot står på hyllan. Det får mig däremot att inse vad beroende man är av grejer..som om den insikten vore brand new! Därför tänker jag ta min glömska med ro, för den gången. Förresten ringde bloggsystern precis så jag fick ett ypperligt tillfälle att göra henne avundsjuk på mitt bloggande i bilen. Undrar nu vad hon önskar sig..synd bara att det är långt kvar till nästa jul! Kör lugnt på vägarna mina vänner, speciellt om ni ser en mörkt röd avensis komma farande i innerfilen..!

Här om dagen överraskade jag en god vän med en mycket vacker rustik träkruka där man planterat hyacintlökar. För en extra tanke hade jag även köpt en Paradis-ask. Redan när jag inhandlade gåvan tänkte jag att det där skulle jag allt själv vilja få! Två dagar senare kan jag fortfarande inte sluta tänka på den där träkrukan, det är till och med så illa att jag överväger att gå och köpa mig en och ge till mig själv i julklapp.

För fem år sen hade jag aldrig kommit på tanken att ge bort en blomma och choklad. Det är ju sånt som "gamla människor" gör... Än mindre önska mig något sådant själv... Hur ska det här sluta?!

Jag har tack och lov blivit alldeles för upptagen av mer viktiga saker så bloggen har halkat låångt ner på listan av att-göra-saker. Dock hittade jag idag ett kvalitetsmässigt uselt filmklipp på tuben från den julkonsert som jag och sambon förärade vår närvaro vid. Det här ska ni lyssna på! Känslan när man satt i salen var obeskrivlig...

http://www.youtube.com/watch?v=0ZdFceB6d9g

Ibland, mycket sällan, händer det att jag och sambon med gemensamma krafter gör en storstädning i huset. Ikväll var en sådan kväll. Oftast har det inget med frivillighet att göra. Denna gången krävde sambons förestående kalas en rejäl uppfräschning av hemmet. Varje gång detta fenomen inträffar känns det otroligt motigt men efter en liten stund inser jag att...joo, det är faktiskt rätt trevligt att städa. I alla fall efteråt :)

Sambon fyller som sagt i morgon men blev ordentligt avfirad igår kväll när vi tog bilen till Falun och såg Julkonserten med Måns Zelmerlöv, Sonja Aldén, Shirley Clamp och Sanna Nielsen. Det var otroligt vackert och känslorysande, ville aldrig att det skulle ta slut. Jag och sambon blev så upp i gasen att vi var tvungna att sjunga julsånger hela vägen hem. Hur Hakuna Matata kom in i sammanhanget kan jag dock inte förklara...

Jag ska faktiskt också få en present, eller kanske ska man kalla det för julklapp i dessa tider. Den kommer lite tidigare än planerat men är så välkommen. På lördag kväll anländer nämligen charmtrollet Goliat till stallet i Gonäsheden där jag häckar när jag har tid. Goliat är en sexårig svar kallblodstravare som jag och stallägaren ska vara delfodervärdar på. Gissa om undertecknad är glad! Min jul är redan gjord :)